En kurs i mirakler (EKIM) är ett läromedel som består av tre delar: en textbok, en arbetsbok och en handledning för lärare. I vilken ordning eleverna väljer att använda delarna, och det sätt de läser dem på, beror på vars och ens speciella behov och vad de föredrar.
Den läroplan som Kursen föreslår är noggrant genomtänkt och förklaras steg för steg både på de teoretiska och praktiska nivåerna. Den betonar tillämpning snarare än teori, och upplevelse snarare än teologi. Den fastslår bestämt att "en universell teologi är omöjlig, men en universell upplevelse är inte endast möjlig utan nödvändig". (B-In.2:5).
Även om Kursen är kristen i sin framställning, behandlar den universella andliga ämnen. Den betonar att den endast är en version av den universella läroplanen. Det finns många andra, och den skiljer sig från dessa endast till formen. Till sist leder de alla till Gud.
Textboken är till stor del teoretisk, och för fram de begrepp på vilka Kursens tankesystem är baserade. Dess tankegångar innehåller grunden för arbetsbokens lektioner. Utan den praktiska tillämpning som arbetsboken tillhandahåller, skulle textboken till stor del förbli en rad abstraktioner, vilka knappast skulle vara tillräckliga för att åstadkomma den omvändning i tänkandet som Kursen syftar till.
Arbetsboken omfattar 365 lektioner, en för varje dag under året. Det är emellertid inte nödvändigt att göra lektionerna i den takten, och man vill kanske stanna vid en särskilt tilltalande lektion mer än en dag. Instruktionerna betonar endast att man inte bör försöka sig på mer än en lektion per dag. Arbetsbokens praktiska natur framhävs i inledningen till lektionerna, som betonar upplevelse genom tillämpning snarare än en tidigare förpliktelse till ett andligt mål:
Några av de tankegångar som arbetsboken för fram kommer du ha svårt att tro på, och andra kan tyckas fullkomligt häpnadsväckande. Detta har ingen betydelse. Du ombeds bara att tillämpa tankegångarna på det sätt som du är anvisad. Du ombeds inte att bedöma dem överhuvudtaget. Du ombeds bara att använda dem. Det är genom att använda dem som de blir meningsfulla för dig, och kommer att visa dig att de är sanna.
Kom bara ihåg detta; du behöver inte tro på tankegångarna, du behöver inte acceptera dem, och du behöver inte ens välkomna dem. Några av dem kanske du aktivt gör motstånd mot. Ingenting av detta har någon betydelse, inte heller minskar det deras verkan. Men tillåt dig inte att göra undantag när du tillämpar tankegångarna som arbetsboken innehåller, och hur du än reagerar på dessa tankegångar, använd dem. Ingenting mer än detta begärs. (A-In.8-9)
Handledningen för Lärare besvarar några av de frågor som det är troligt att en elev kommer att ställa. Den innehåller också ett klargörande av en del av de begrepp som Kursen använder, och förklarar dem inom textbokens teoretiska ram.
Kursen gör inga anspråk på att vara slutgiltig, inte heller är arbetsbokens lektioner avsedda att göra elevens inlärning fullständig. Till sist lämnas läsaren i händerna på sin egen Inre Lärare, Som kommer att leda all vidare inlärning på det sätt Han finner lämpligt. Även om Kursen är betydande i omfång, kan sanningen inte inskränkas till någon begränsad form, vilket tydligt framgår av det som sägs i slutet av arbetsboken:
Den här Kursen är en början, inte ett slut ... Du kommer inte att få några fler specifika lektioner, för de behövs inte längre. Hör hädanefter endast Rösten för Gud... Han kommer att leda dig i dina ansträngningar, och tala om för dig exakt vad du skall göra, hur du skall styra ditt sinne, och när du skall komma till Honom i tystnad, och be om Hans säkra ledning och Hans osvikliga Ord (A-Ep.12).
Hur EKIM kom till
En kurs i mirakler började med att två personer plötsligt beslutade sig för att arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål. Deras namn var Helen Schucman och William Thetford, professorer i medicinsk psykologi vid Columbiauniversitetets institution för medicin och kirurgi i New York. De var allt annat än andligt intresserade. Deras relation var ofta svår och ansträngd, och de var måna om att få personligt och yrkesmässigt erkännande och status. Deras liv styrdes till stor del av världsliga värderingar och överensstämde knappast med det som Kursen förespråkar.
Helen, som var den som tog emot materialet, beskriver sig själv så här:
Som psykolog och lärare, teoretiskt sett konservativ och ateistisk i trosfrågor, arbetade jag i en prestigefylld och mycket akademisk miljö. Plötsligt inträffade något som satte igång en kedja av händelser som jag aldrig skulle ha kunnat förutse. Chefen på min avdelning tillkännagav oväntat att han var trött på de ilskna och aggressiva känslor som återspeglades i våra attityder, och slutade med att säga "det måste finnas ett annat sätt". Som på en given signal gick jag med på att hjälpa honom att finna det. Uppenbarligen är den här Kursen detta andra sätt.
Trots att deras avsikt var allvarligt menad hade de stora svårigheter med att komma igång med sitt gemensamma åtagande. Men de hade givit den Helige Ande den "lilla villighet" som, så som Kursen skulle betona gång på gång, är tillräcklig för att göra det möjligt för Honom att använda vilken situation som helst för Sina syften och förse den med Sin makt.
Helen fortsätter sin berättelse:
Tre häpnadsväckande månader föregick själva skrivandet, under vilka Bill föreslog att jag skulle skriva ner de synnerligen symboliska drömmarna och beskrivningarna av de egendomliga bilder som jag fick. Även om jag vid det här laget hade blivit mera van vid det oväntade, blev jag ändå mycket förvånad när jag skrev: "Detta är en kurs i mirakler". Det var min första kontakt med Rösten. Den var ljudlös, men tycktes ge mig ett slags snabb, inre diktamen som jag skrev ner i ett stenogramblock.
Skrivandet var aldrig automatiskt. Det kunde avbrytas när som helst och senare återupptas. Det fick mig att känna mig mycket obehaglig till mods, men det föll mig aldrig på allvar in att sluta. Det verkade vara ett speciellt uppdrag som jag på något sätt, någonstans, hade gått med på att slutföra. Det representerade ett verkligt samarbete mellan Bill och mig, och jag är säker på att mycket av dess betydelse ligger i detta. Jag skrev ner det Rösten "sade" och läste det för honom nästa dag, och han skrev det på maskin efter min diktamen. Jag förmodar att han också hade sitt speciella uppdrag. Utan hans uppmuntran och stöd skulle jag aldrig ha kunnat fullfölja mitt.
Hela processen tog ungefär sju år. Textboken kom först, sedan arbetsboken, och sist handledningen för lärare. Endast några smärre förändringar har gjorts. Kapitelrubriker och underrubriker har satts in i textboken, och några av de mer personliga hänvisningar som gavs i början har uteslutits. För övrigt är materialet i allt väsentligt oförändrat.
Helen Schucman berättar om Rösten
Namnen på de personer som samarbetade vid nedskrivandet av Kursen finns inte med på titelbladet, därför att Kursen kan och ska tala för sig själv. Den är inte avsedd att ligga till grund för en ny kult. Dess enda syfte är att tillhandahålla en väg på vilken några människor kan finna sin egen Inre Lärare.
Vad En kurs i mirakler säger
Ingenting verkligt kan hotas.
Ingenting overkligt existerar.
Häri ligger Guds frid.
På detta sätt inleds En Kurs i Mirakler. Den gör en grundläggande åtskillnad mellan det verkliga och det overkliga; mellan kunskap och varseblivning. Kunskap är sanning, under en enda lag, kärlekens eller Guds lag. Sanningen är oföränderlig, evig och entydig. Du känner inte alltid igen den, men den kan inte förändras. Den gäller för allt som Gud skapade, och endast det Han skapade är verkligt. Den är bortom vad du kan lära dig, eftersom den är bortom tid och förlopp. Den har ingen motsats; ingen början och inget slut. Den enbart är.
Varseblivningens värld, å andra sidan, är en värld av tid, av förändring, av början och av slut. Den grundar sig på tolkning, inte på fakta. Den är en värld av födelse och död, byggd på övertygelsen om brist, förlust, separation och död. Den är en värld vi lärt oss snarare än någon vi givits, selektiv i sin tonvikt på varseblivning, oberäknelig i sitt sätt att verka, och felaktig i sina tolkningar.
Ur kunskap respektive varseblivning uppstår två tydligt åtskilda tankesystem, vilka är varandras motsats i varje avseende. I kunskapens rike finns inga tankar som är åtskilda från Gud, därför att Gud och Hans Skapelse delar en enda Vilja. Varseblivningens värld är emellertid gjord av övertygelsen om motsatser och separata viljor, i evig konflikt med varandra och med Gud. Det som varseblivningen ser och hör tycks vara verkligt, därför att den endast tillåter det att komma in i medvetenheten som överensstämmer med önskningarna hos den som varseblir. Detta leder till en värld av illusioner, en värld som behöver ständigt försvar just därför att den inte är verklig.
När du har fångats i varseblivningens värld är du fångad i en dröm. Du kan inte undkomma utan hjälp, därför att allt dina sinnen visar dig vittnar endast om drömmens verklighet. Gud har tillhandahållit Svaret, den enda Utvägen, den sanne Hjälparen. Uppgiften för Hans Röst, Hans Helige Ande, är att medla mellan dessa två världar. Han kan göra detta, därför att medan Han å ena sidan känner sanningen, känner Han å andra sidan också igen våra illusioner, men utan att tro på dem. Det är den Helige Andes mål att hjälpa oss att undkomma drömmens värld genom att lära oss hur vi skall vända på vårt sätt att tänka och göra inlärningen av våra misstag ogjord. Förlåtelsen är den Helige Andes mäktiga hjälpmedel för att få till stånd denna omvändning i sättet att tänka. Kursen har emellertid sin egen definition på vad förlåtelse verkligen är, precis som den definierar världen på sitt eget sätt.
Den värld vi ser återspeglar endast vår egen inre referensram - de tankar, önskningar och känslor som dominerar i våra sinnen. "Projektion ger upphov till varseblivning" (T-21.In.1:1). Vi ser först inåt, bestämmer oss för vilken slags värld vi vill se och projicerar sedan denna värld utanför oss, och gör den till sanningen så som vi ser den. Vi gör den sann genom våra tolkningar av det vi ser. Om vi använder varseblivningen till att rättfärdiga våra egna misstag - vår vrede, våra impulser att attackera, vår brist på kärlek vilken form den än må anta - kommer vi att se en värld av ondska, tillintetgörelse, illvilja, avund och förtvivlan. Allt detta måste vi lära oss att förlåta, inte därför att vi är "goda" och "barmhärtiga", utan därför att det vi ser inte är sant. Vi har gjort en förvrängning av världen genom våra förvrängda försvar, och ser därför det som inte finns. Allteftersom vi lär oss att känna igen misstagen i vår varseblivning, lär vi oss också att se förbi dem eller att "förlåta". På samma gång förlåter vi oss själva, och ser förbi våra förvrängda självuppfattningar till det Själv Som Gud har skapat i oss och så som oss.
Synd definieras som "brist på kärlek" (T-1.IV.3:1). Eftersom kärlek är det enda som finns, är synd, enligt den Helige Andes sätt att se, ett misstag som skall rättas, snarare än något ont som skall bestraffas. Vår känsla av otillräcklighet, svaghet och ofullkomlighet kommer av vår starka investering i "bristprincipen", som styr hela världen av illusioner. Ur denna synvinkel söker vi hos andra det som vi känner saknas hos oss själva. Vi "älskar" en annan för att få någonting själva. Detta är faktiskt det som i drömmens värld kallas för kärlek. Det kan inte finnas något större misstag än detta, för kärleken är oförmögen att be om någonting.
Endast sinnen kan verkligen förenas, och dem Gud har fogat samman kan ingen människa skilja åt (T-17.III.7:3). Det är emellertid endast på Kristussinnets nivå som sann förening är möjlig och faktiskt aldrig gått förlorad. Det "lilla jaget" försöker upphöja sig självt genom yttre godkännande, yttre ägodelar och yttre "kärlek". Självet, Som Gud skapade, behöver ingenting. Det är för evigt fullständigt, tryggt, älskat och kärleksfullt. Det söker dela med sig snarare än att få; att utsträcka sig snarare än att projicera. Det har inga behov, och vill förena sig med andra utifrån deras gemensamma medvetenhet om överflöd.
Världens speciella relationer är destruktiva, själviska och barnsligt självupptagna. Men om de överlämnas till den Helige Ande kan dessa relationer bli de heligaste på jorden - miraklen som visar vägen tillbaka till Himlen. Världen använder sina speciella relationer som ett sista vapen för uteslutning och som ett bevis på separering. Den Helige Ande omvandlar dem till fullkomliga lektioner i förlåtelse och till att vakna ur drömmen. Var och en är ett tillfälle att låta varseblivningen bli helad och misstagen rättade. Var och en är en ny chans att förlåta sig själv genom att förlåta den andre. Och var och en blir ännu en inbjudan till den Helige Ande och till hågkomsten av Gud.
Varseblivningen är en kroppslig funktion, och representerar därför en begränsning av medvetenheten. Varseblivningen ser genom kroppens ögon och hör genom kroppens öron. Den framkallar de begränsade reaktioner som kroppen har. Kroppen förefaller till stor del vara självmotiverad och självständig, men i själva verket svarar den endast på sinnets avsikter. Om sinnet vill använda den till attack i någon form, blir den ett offer för sjukdom, åldrande och förfall. Om sinnet i stället accepterar den Helige Andes syfte med den, blir den ett användbart sätt att kommunicera med andra, osårbar så länge den behövs, och varsamt lagd åt sidan när den inte längre är till någon nytta. I sig själv är den neutral, liksom allt i varseblivningens värld. Huruvida den används för egots eller den Helige Andes mål beror helt och hållet på vad sinnet vill.
Motsatsen till att se genom kroppens ögon är Kristi sanna seende, som återspeglar styrka snarare än svaghet, enhet snarare än separation, och kärlek snarare än rädsla. Motsatsen till att höra genom kroppens öron är kommunikation genom Rösten för Gud, den Helige Ande, som har sin boning i var och en av oss. Hans Röst tycks avlägsen och svår att höra, därför att egot, som talar för det lilla, separerade självet, förefaller vara mycket mera högljutt. Det är faktiskt tvärtom. Den Helige Ande talar med omisskännlig klarhet och med överväldigande dragningskraft. Ingen som inte väljer att identifiera sig med kroppen skulle kunna vara döv för Hans budskap om befrielse och hopp, inte heller skulle han kunna låta bli att med glädje acceptera Kristi sanna seende i glatt utbyte mot den eländiga bilden av honom själv.
Kristi sanna seende är den Helige Andes gåva, Guds alternativ till illusionen om separationen och till övertygelsen om syndens, skuldens och dödens verklighet. Det är det enda som rättar alla misstag i varseblivningen; sammanjämkningen av de skenbara motsatser på vilka den här världen grundar sig. Dess vänliga ljus visar allt ur en annan synvinkel, och återspeglar det tankesystem som uppstår ur kunskap och som gör återvändandet till Gud inte bara möjligt utan oundvikligt. Det som betraktades som orättfärdigheter som begåtts mot någon av någon annan, blir nu ett rop på hjälp och förening. Synd, sjukdom och attack ses som felaktiga varseblivningar som behöver botas genom varsamhet och kärlek. Försvaren läggs ner därför att där det inte finns någon attack finns det inget behov av dem. Våra bröders behov blir våra egna, eftersom de färdas tillsammans med oss på vägen till Gud. Utan oss skulle de gå vilse. Utan dem skulle vi aldrig finna vår egen väg.
Förlåtelsen är okänd i Himlen, där behovet av den skulle vara obegripligt. I den här världen är emellertid förlåtelse en nödvändig rättelse av alla de misstag som vi har gjort. Att erbjuda förlåtelse är det enda sättet för oss att få den, för den återspeglar Himlens lag: att ge och att få är detsamma. Himlen är det naturliga tillståndet för alla Guds Söner så som Han skapade dem. Detta är deras verklighet för evigt. Den har inte förändrats därför att den fallit i glömska.
Förlåtelsen är det medel genom vilket vi kommer att minnas. Genom förlåtelsen blir världens tänkande omvänt. Den förlåtna världen blir porten till Himlen, för genom dess nåd kan vi till sist förlåta oss själva. Genom att inte hålla någon fången i skuld, blir vi fria. Genom att erkänna Kristus i alla våra bröder, känner vi igen Hans Närvaro i oss själva. Genom att glömma alla våra felaktiga varseblivningar, och utan att någonting från det förgångna håller oss tillbaka, kan vi minnas Gud. Mer än så kan vi inte lära oss. När vi är redo kommer Gud Själv att ta det sista steget på vår väg tillbaka till Honom.
